Vad är betongväldet?

Betongväldet är vad vi i denna bok kallar den enorma maktapparat som består av flera lager, och som är byggd för att på alla möjliga vis gynna socialdemokratins maktutövning. Skulle en annan regering än en social-demokratisk till äventyrs lyckas tillträda är den tvungen att bedriva politik som typgodkänts av socialdemokratin – annars uppstår påtagligt motstånd runtom i maktapparaten, och tydlig disharmoni märks överallt i samhället.

En dag vart fjärde år får folket rösta, men väljarna har ingen möjlighet att komma åt det politiska systemet som sådant. Det är och förblir socialdemokratin som äger detta. Och socialdemokratin behandlar den politiska oppositionen som en duktig tennisspelare behandlar en sämre – hela oppositionens energi går åt till att hantera småfrågor som flyger åt olika håll. Detta medan alla mer betydande politiska frågor beslutas i betongväldets topp, helt utanför de folkvalda församlingarna. Därför kan denna styrelseform beskrivas som ”mjuk totalitarism”.

Att vi valt just namnet ”betongväldet” hänger bland annat samman med:

• Att socialdemokratin i Sverige har byggt ett politiskt system som genomsyrar nästan allting i samhället, och att de genom lagstiftning och social ingenjörskonst har cementerat sin maktutövning.

• Att socialdemokratiska regeringar överallt i Sverige har rivit gammal kulturbebyggelse och fört en politik för nybyggnation som överallt medfört en mycket stor utbredning av stora, fyr-kantiga betongkaserner – som en direkt fysisk manifestation av den modernitet som socialdemokratin anser sig stå för.

• Att socialdemokrater av den gamla stammen länge har kallats för ”gråsossar” respektive ”betongsossar” – också bland de egna leden. 

Annons

Om betongväldet mer i detalj

Finns betongväldet på riktigt?

Långt efter att den korta borgerliga regeringen Bildt i början av 1990-talet hade återlämnat makten till Socialdemokraterna förblev det en allmänt utbredd uppfattning att normen var att Socialdemokraterna regerar i Sverige. Visserligen hade det förekommit två undantag i form av borgerliga regeringar, men dessa kunde bortförklaras med 1970-talets kriser inom textil-, varvs- och oljeindustrierna samt med 1990-talets finanskris. De var närmast att betrakta som hack i den social-demokratiska utvecklingskurvan.

Här förtjänar det naturligtvis påpekas att krisen inom textilindustrin var en direkt följd av den politik som det socialdemokratiska partiet hade drivit tillsammans med LO under 1950- och 1960-talen, under parollen ”den solidariska lönepolitiken”. Det uttryckliga målet var att slå ut industrier som ansågs lågproduktiva och där det inte gick att höja arbetarnas löner. Likaså var nedläggandet av de svenska varven en följd av denna politik, även om varvskrisen under samma period var ett internationellt fenomen. Som vi går närmare in på i kapitel 6 var även 1990-talets finanskris en konsekvens av den politik som Partiet och LO hade fört. Men socialdemokratin har förstås alltid varit noga med att beskylla den borgerliga regeringen Bildt för finanskrisen, eftersom den ägde rum så fort borgerligheten kom till makten.

Bilden av socialdemokratin som det enda riktigt trovärdiga, seriösa och legitima regeringsalternativet var högst levande i svensk samhällsdebatt fram till dess att regeringen Reinfeldt II tillträdde år 2010. Fredrik Reinfeldts (M) överlägset viktigaste insats som statsminister – åtminstone ur demokratisk synvinkel – var just att han lyckades bli omvald. Annars hade bilden bestått att borgerliga regeringar bara utgör tillfälliga undantag i Sveriges moderna politiska historia. Genom att bli omvalda till en andra mandatperiod etablerade Reinfeldt-regeringarna ofrånkomligen ett mönster som var fullt synligt för alla medborgare, nämligen att sedan 1976 håller socialdemokratins politiska dominans på att minska. Från och med regeringen Reinfeldt II är det tillräckligt många medborgare som ser den trend som har pågått i drygt 30 år, nämligen att center-högern håller på att bli en politisk kraft (eller flera) som verkligen är att räkna med i svensk politik. Detta har socialdemokratin upplevt som ett stort hot.

En konsekvens av Reinfeldts och Alliansens valframgångar blev, inte oväntat, en mångårig ledarkris inom Socialdemokraterna. Efter att två partiledare i rad hade misslyckats med att bilda en ny socialdemokratisk regering – först Mona Sahlin och därefter Håkan Juholt – valdes Stefan Löfven. Denne man med sin mångåriga fackliga bakgrund var av allt att döma ett försök att hålla ihop arbetarrörelsens två mäktigaste ben: Partiet och LO. Dessa två organisationer är det nav kring vilken den politiska makten i Sverige har kretsat alltsedan Saltsjöbadsavtalets undertecknande 1938. Ansatsen lyckades i det huvudsakliga – Löfven förblev statsminister 2014–2021. Detta skedde trots flera regeringskriser genom bland annat upprättandet av Decemberöverenskommelsen 2014 och Januariavtalet 2019. Båda dessa blocköverskridande parlamentariska lojalitetsförbindelser syftade formellt till att hålla riksdagens tredje största parti Sverigedemokraterna utanför all form av inflytande, men hade det uppenbara resultatet att Socialdemokraterna fortsatte att regera. Samtidigt återkom Löfven och andra ledande socialdemokrater ofta med påståenden om ”den fördummande blockpolitiken”, en ganska uppenbar retorisk hänsyftning tillbaka till tiden före 1976 då Sverige i praktiken var en socialdemokratisk enpartistat. Dessa saker är uttryck för att betongväldet lever och frodas än i våra dagar – men det finns fler exempel.

Tillbaka till Reinfeldt. Att han under sina 8 år som statsminister för de två Alliansregeringarna bestående av fyra center-höger-partier återkommande kritiserades av borgerliga opinionsbildare för att bedriva ”sosse-light-politik” är även det ett bevis på att betongväldet verkligen finns. Precis som Huntford beskrev det är hela det svenska politiska systemet riggat för att Socialdemokraterna i princip inte ska behöva förlora makten, och om någon annan regering till äventyrs skulle lyckas vinna ett val så är den tvungen att bedriva socialdemokratisk politik för att ha en chans att kunna sitta kvar. Hela den svenska statsapparaten, och i princip även övriga offentliga sektorn, är byggd för socialdemokratisk maktutövning, och befolkad med i huvudsak socialdemokratiska tjänstemän som är lojala mot sitt Parti. Efter valet 2018, som medförde också en med internationella mått mätt rekordlång regeringsbildningsprocess där det länge var osäkert vilka som skulle bilda regering, noterade Göteborgs-Postens politiske redaktör Håkan Boström:

Bland regeringskansliets opolitiskt anställda tjänstemän cirkulerar just nu ett upprop om att sabotera en kommande borgerlig regerings politik. Skrivelsen är ställd till regeringskansliets förvaltningschef Mikael Granholm. Med hjälp av retoriska frågor ifrågasätter initiativtagarna om de behöver vara lojala mot en ”regering eller regeringsunderlag” vars beslut skulle strida mot Regeringskansliets ”värdegrund” eller principen om ”alla människors lika värde.[i]

Myten om att den svenska demokratin hotas om inte Socialdemokraterna får styra, är just bara en av många myter som i 100 år har medverkat till att upprätthålla Socialdemokraternas järngrepp över svensk politik. I den här boken granskar vi dessa myter, liksom Socialdemokraternas politik både brett och djupt, och belyser hela deras samhällsbygge från ett annat perspektiv än deras egna. Vår berättelse handlar om den svenska socialdemokratins ”mjukt totalitära” politik under 100 år.

Faktum är att Sverige fortfarande har lång väg att gå till att bli ett fullt ut demokratiskt samhälle i modern västerländsk mening. Att så är fallet beror inte på att oppositionen skulle stå i vägen för social-demokratins maktutövning. Det har desto mer att göra med socialdemokratins förmåga att effektivt stå i vägen för oppositionen både i och mellan valen. Det stora hotet mot demokrati i Sverige är just socialdemokratins allomfattande maktapparat. Och detta är inte något löst grundat retoriskt påstående. Det visar vi i den här boken.

Betongväldets beståndsdelar

Enligt Roland Huntford har den socialdemokratiska maktapparaten i Sverige vad som kan beskrivas som två huvuden: Partiet och LO (se vidare kapitel 5 och 6). Partiet utgör arbetarrörelsens parlamentariska representation, på liknande sätt som Kristdemokraterna länge kunde ses som pingstkyrkans parlamentariska gren. Liknelsen med just Kristdemokraterna är relevant i ljuset av vilken enormt mycket större och mäktigare organisation som stöttar Socialdemokraterna i valen jämfört med de organisationer som stöttar Kristdemokraterna. LO för sin del företräder inte bara arbetsmarknads- och arbetsmiljöintressen för sina egna medlemmar – de utövar direkt kontroll över stora och helt avgörande delar av förutsättningarna för både arbetslivet och näringslivet i Sverige.

De ”två huvudena” för den socialdemokratiska maktapparaten Partiet och LO kontrollerar tillsammans indirekt genom sina många representanter överallt det följande:

Den offentliga sektorn, vars utbyggnad väsentligen genomförts av socialdemokratiska Regeringar, har i Sverige vuxit till en omfattning som överträffar de allra flesta motsvarigheter i västvärlden, och strömlinjeformats i linje med Partiets behov för den sorts maktutövning som socialdemokratin vill idka. Den omfattar 458 statliga myndigheter under regeringen, de 21 länsstyrelserna som är statens förlängda arm ute i landet, de 290 mer eller mindre självstyrande kommunerna, och de 21 sjukvårdsidkande regionerna. Den offentliga sektorn har under årens lopp fyllts upp med tjänstemän lojala med Partiet – något som både har varit i socialdemokratins intresse, men sannolikt lika mycket är en konsekvens av borgerlighetens grundsyn att den offentliga sektorn ska vara liten och att man själv inte ska ligga andra till last exempelvis genom att jobba inom den offentliga sektorn. Här kan även noteras att genom att de statliga verkschefernas förordnanden är tidsbegränsade finns det en tydlig incitamentsstruktur för dem att vara lojala mot Regeringen. En viktig, men trots allt inte central, del av den offentliga sektorns verksamhet är välfärdsinrättningarna. Den offentliga välfärden utgör inte bara ett socialt skyddsnät, utan även ett mycket omfattande socialt kontrollmedel (se vidare kapitel 7). Dessutom utgör den en viktig källa till socialdemokratins fortsatta maktutövning, genom att Partiet alltid kommer vara de som lovar mest ifråga om mer välfärd åt alltfler i samhället.

Mycket av den politiska maktutövningen i Sverige sker i stor utsträckning inom centralorganisationer och korporativa strukturer utan koppling till riksdagen. Dit hör LO:s fackföreningar liksom andra fackföreningar, arbetsgivarorganisationer och studentkårer. Även dessa har historiskt sett kontrollerats av Partiets representanter och sympatisörer (se vidare kapitel 6), med undantag för arbetsgivarorganisationerna som dock i stor utsträckning har varit tvungna att anpassa sig efter LO:s vilja.

De för borgerligheten centrala sfärerna civilsamhället och den privata sektorn har i stor utsträckning koloniserats av organisationer bildade av arbetarrörelsen, och därmed med syftet att främja socialdemokratins makt i samhället. Man kan i princip tillbringa hela livet inom arbetarrörelsens domäner, från barnsben till dess att man har dött – inklusive att bo, äta och förnöja sig på fritiden. Alla arbetarrörelsens organisationer har så länge de existerat stöttat Partiet politiskt och ekonomiskt.

Ett annat sätt att påverka civilsamhället, näringslivet och den privata sektorns förutsättningar är genom lagstiftning. Den svenska lagstiftningen av idag är till mycket stor del ett resultat av 100 års social ingenjörskonst i socialdemokratisk tappning, eftersom Socialdemokraterna har innehaft makten så länge (se exempelvis avsnitt 4,6 och kapitel 7). Genom att lagstiftningen har utformats för socialdemokratiska syften under så lång tid har även rättsväsendet kommit att bli en socialdemokratins förlängda arm. Ett direkt uttryck för detta är inrättandet av olika ”ombudsmän” som är ett slags statlig enmansdomstol som stöttar medborgare utifrån stor sakkunskap om både lagen och ideologin bakom. Ett annat direkt uttryck för hur socialdemokratin har använt lagstiftningen för att forma samhället, är att ekonomisk brottslighet – det vill säga brott mot staten – länge har straffats hårdare än brott mot enskilda medborgare. Helt i enlighet med detta har Sverige ett av världens mest välfungerande skattekontrollsystem, vilket har utvecklats av socialdemokratiska regeringar parallellt med att dessa på bred front har monterat ner de institutioner som just är ägnade att skydda enskilda medborgare till liv, lem och egendom. Exempel på detta är nedläggandet av många domstolar, fängelser och mentalsjukhus.

Även massmedia har särskilt efter 1960-talet kommit att få alltmer av en dömande roll i samhället. I Sverige granskar och kritiserar inte massmedia den politiska makten i nämnvärd utsträckning – den granskar och kritiserar istället oppositionen, och har makten att både avsätta politiker och döma medborgare till att förlora sitt jobb. Huvudskälet till detta fenomen är att under många decennier har en övervägande majoritet av alla journalister i Sverige varit vänster. Dessa idkar propaganda och indoktrinering, de gör ett vinklat nyhetsurval och de anlägger vänstervinklar på all nyhetsrapportering, och de skulle aldrig ställa kritiska frågor till Regeringen från höger – bara från vänster. Aftonbladet, Sveriges Television och Sveriges Radio är de största aktörerna inom svensk massmedia, och de är helt lojala med socialdemokratin oavsett om Partiet är i regeringsställning eller ej. Dessutom håller presstödet liv i en stor mängd socialdemokratiska och vänsterlutande tidningsredaktioner på de flesta orter i Sverige (se vidare kapitel 13). Sammantaget utövar de vänsteranstrukna svenska massmedierna ett mycket stort inflytande inte bara över yttrandefriheten och samhällsdebatten, utan också över civilsamhället och näringslivet genom sitt dömande och moraliserande över alla de organisationer och opinionsbildare som inte går tillräckligt mycket i socialdemokratins ledband.

När det gäller indoktrinering finns det en institution som är till och med viktigare för den politiska makten att kontrollera än massmedia, och det är utbildningsväsendet. Den svenska grundskolan, trots att den har kommunaliserats, har alltid styrts av Statens riktlinjer och lagstiftning, och denna har sedan slutet av 1960-talet dominerats av vänsterorienterade och antiborgerliga synsätt (se vidare kapitel 11). Det är här relevant att betrakta lärarkårens minskade auktoritet i klassrummen i ljuset av hur rättsväsendet successivt har undergrävts. Detta är en tydlig parallell som bygger på samma ideologi och samma avsikt att bryta ner andra former av maktutövning än den av socialdemokratin typgodkända, och som i skolans fall kommer till uttryck genom den statliga läroplanen och krav på vänsterpedagogik från Regeringen, diverse politiska organisationer, och medier. Härigenom konditioneras medborgarna redan från barnsben dels in i att uppfatta socialdemokratins maktstrukturer som naturliga och normala i vardagslivet. Dels till att sänka ens mentala trösklar inför socialdemokratiskt styrd propaganda och känna misstänksamhet mot värderingar och synsätt som går emot socialdemokratins önskade politik. Ovanpå detta har majoriteten av alla professorer inom den högre utbildningen alltsedan 1960-talet varit vänster, och forskningen styrs genom att statliga ekonomiska medel i princip enbart går till forskning som har typgodkänts av socialdemokratin och vänstern.

Demokratin och välståndet

På det hela taget är de flesta grundstenar för det vi ser som den svenska demokratin mer eller mindre dysfunktionella. Och på denna grund har socialdemokratin byggt en maktapparat som cementerar deras egen makt lika mycket som den undergräver nästan all politisk opposition – i synnerhet från höger. Kontentan är att de demokratiska institutioner som finns i Sverige inte fungerar som de ska – det är bara de socialdemokratiska institutionerna och strukturerna som fungerar, och dessa har mycket stort inflytande över tillvaron i både offentlig sektor, privat sektor och civilsamhälle. Den bittra sanningen, bortom socialdemokratins indoktrinering och propaganda, är att socialdemokratin inte är, och aldrig har varit, inriktade på att värna eller förstärka den svenska demokratin. Tvärtom har de kortslutit Sveriges demokratiska förutsättningar och motarbetat alla försök från andra partier att göra Sverige mer demokratiskt. Som Fredrik Johansson skriver i Svenska Dagbladet 13/2 2021:

”Så gott som varje landvinning för den liberala demokratin i Sverige under det senaste halvseklet – från stärkt lagprövning till bättre skydd för äganderätten – har […] uppnåtts under betydande motstånd från Socialdemokraterna.”[ii] 

Allt detta har finansierats dels med världens högsta skattetryck under flera decennier, dels genom en under flera decennier ökande statsskuld. Och det har absolut inte ökat välståndet i Sverige. Från 1970-talet och 20-år framåt rörde Sverige sig mellan 4:e och 6:e plats i den berömda internationella välståndsligan. Från 1990-talets början och fram till 2019 har vi fallit ner till 12:e plats. Detta kan jämföras med Tyskland, Danmark och Nederländerna som har legat på i princip oförändrad plats sedan 1970-talet, och Norge som har rört sig upp till världens 4 rikaste länder – där Sverige alltså tidigare låg. Att Norge har gjort denna ekonomiska resa uppåt är förstås en följd av landets oljetillgångar – kanske kan man därigenom få en relevant jämförelse för det ekonomiska värdet av vad Sverige har förlorat under samma period? Här kan också framhållas det faktum att år 2005 passerade Norge den punkt då de hade ett lika stort överskott i sin statskassa som hela Sveriges dåvarande statsskuld.[iii]

Den dåvarande VD:n för Svenskt Näringsliv Leif Östling fällde år 2017 en kommentar som fick stor uppmärksamhet, och som ansågs mycket kontroversiell: ”Vad fan får jag för pengarna?”. En stor och ofta förbisedd del av ett relevant svar ger vi i denna bok – detta är vad Du får för pengarna. Den stora ineffektiviteten i offentlig sektor, som till exempel ECB har påvisat[iv], är dessvärre bara en mindre del av problematiken med det samhällssystem som under decennier har bekostats av världsrekordhöga skatter. Östling fick tyvärr avgå ungefär lika snabbt som hans kommentar blev bevingad. Hans öde är inte heller ovanligt, det är såhär det fungerar i Sverige sedan så pass lång tid tillbaka att det anses vara en normal konsekvens av alltför skarp samhällskritik från något annat håll än vänster. Gissningsvis – och förhoppningsvis visste Östling vad han gjorde när han uttalade sig så från sin position högst upp i den mycket välkända centralorganisation som företräder det privata näringslivets intressen.

Betongväldets maktutövning i stora drag

Grundtesen om betongväldet, som vi för fram i den här boken, är att om en icke-socialdemokratisk regering trots allt lyckas tillträda, så är den tvungen att bedriva socialdemokratisk politik. För det första därför att det annars knappast går att regera eftersom alla samhällets politiska maktstrukturer är strömlinjeformade för att så effektivt som möjligt stötta socialdemokratins maktutövning, och dessutom befolkad till mycket stor del med socialdemokratiska eller vänsterorienterade tjänstemän och journalister. För det andra eftersom det annars inte går att bli omvald eftersom man inte får göra de väljare som står nära att rösta på Socialdemokraterna besvikna (”swing voters” heter det på engelska) – och när man gör det är det är det av naturliga skäl svårt för en icke-socialdemokratisk regering att bedriva socialdemokratisk politik bättre än ”originalet” samtidigt som man riskerar att mista förtroende bland de borgerliga väljarna. Det är kort sagt p.g.a. betongväldet både notoriskt svårt för en icke-socialdemokratisk regering att tillträda i Sverige, notoriskt svårt att regera, och notoriskt svårt att bli omvald.

Alltihop bygger på två grundstenar i socialdemokratins maktideologi: makten framför allt, och absolut jämlikhet. Absolut jämlikhet i alla avseenden åt alla kräver en enorm centralstyrning på alla områden. Därför har välfärdsstaten och den offentliga sektorn i Sverige vuxit sig enormt stor och med makt över det mesta i både företagens och medborgarnas tillvaro. Med klassisk retorik om att värna de svagaste i samhället, som just genom att ha blivit klassisk upplevs som ett osvikligt ansvarstagande över många generationer, kontrolleras alla andra medborgare genom en politisk maktutövning som är unik i västvärlden. På denna grund utövar den socialdemokratiska Regeringen makt på följande vis:

• Genom enkammarriksdagen (som socialdemokratin genomdrev 1971) regerar den socialdemokratiska minoritetsregeringen (de har bara haft egen majoritet två gånger de senaste 100 åren) med majoritetens makt helt oinskränkt. Den socialdemokratiska Regeringen tar aldrig hänsyn till oppositionen.

• Den socialdemokratiska Regeringen fattar i hög hastighet så många beslut med så långtgående konsekvenser som är dåliga i oppositionens ögon, att oppositionen blir fokuserad på problemen med det pågående och det beslutade – som man ändå inte rår över. Det är som när en bättre tennisspelare tröttar ut en sämre genom att ideligen slå bollen till en annan del av motståndarens planhalva än där denne befinner sig. Detta har en förmåga att både distrahera och splittra oppositionens partier sinsemellan, som därmed får försämrad förmåga att förhindra radikala reformer som saknar bred förankring hos folket eller ens i praktiken kunna påverka den fortsatta inriktningen av den politik som styr landet.

• Den socialdemokratiska Regeringen håller sig med en retorik och en propaganda som snarare än att motivera och försvara socialdemokratins politik går ut på att misstänkliggöra oppositionen. Socialdemokratin tillsammans med vänstern inom journalistkåren kampanjar exempelvis om att en regering bestående av oppositionspartierna skulle rasera välfärden, jämlikheten och samhällsekonomin. Återkommande sedan 1940-talet är också misstänkliggörandet av all opposition till höger om mitten om att denna egentligen har en dold fascistisk och rasistisk agenda (idag beskylls Sveriges tredje största parti Sverigedemokraterna och alla som tycker att man borde samarbeta med dem, för att vara ”bruna i kanten”; innan de kom in i riksdagen 2010 var det Moderaterna som beskylldes för samma sak med anledning av händelser i deras ungdomsförbund på 1930-talet). Att en regering beter sig såhär mot oppositionen är unikt bland västerländska demokratier.

Såhär agerar alltså Regeringen på toppen av den maktpyramid där maktutövningen i linje med Partiets centralt identifierade behov för fortsatt långsiktig och kortsiktig maktutövning i övrigt äger rum. Såhär fungerar maktutövningen i och genom statsapparaten och den offentliga sektorn:

• Sveriges offentliga sektor är den största och minst effektiva i hela västvärlden.[v] Eftersom det inte redovisas offentligt vad skattepengarna går till vare sig på statlig eller kommunal nivå kan man säga – som många borgerliga debattörer gjort under de senaste 100 åren – att skattepengarna går rakt in i ”det svarta hålet”. Att den offentliga sektorn är västvärldens minst effektiva och att det råder utbredd dysfunktionalitet inom kriminalpolitiken, skolan, rättsväsendet, migrationspolitiken, utanförskapet, arbetsmarknaden och bidragssystemet innebär för det första att den offentliga sektorn kostar medborgarna kolossala summor skattemedel varje år helt i onödan. För det andra att socialdemokratins patentlösning att höja skatterna för att få bättre ordning och kvalitet på allt ter sig som rimlig för en stor mängd medborgare.

• Den offentliga sektorn inte bara förvaltar skattemedlen och omvandlar dem till tjänster för medborgarna. Den är också en enorm maktapparat utformad för att den radikalisering av samhället som socialdemokratin har drivit på under 100 års tid ska fortsätta att drivas på dag och natt inom så många områden som möjligt – även om en borgerlig regering skulle tillträda. Detta sker exempelvis genom byråkratiska beslut i linje med socialdemokratins politik (ofta naturligtvis med stöd i lagar stiftade av Socialdemokraterna), byråkratisk effektivitet eller ineffektivitet till förmån för socialdemokratisk politik, individuella byråkraters aktivitet eller passivitet till förmån för socialdemokratisk politik, och genom det udda fenomenet myndigheter som bedriver både propaganda och opinionsbildning i massmedia i linje med socialdemokratins politik.

• Inget ansvarsutkrävande av socialdemokratiska politiker eller tjänstemän inom offentliga sektorn äger rum. Det har aldrig funnits någon författningsdomstol i Sverige, och ämbetsmannaansvaret avskaffades av den socialdemokratiska Regeringen genom ämbetsansvarsreformen 1976.

• Välfärdsstaten passiviserar och skapar beroende av Statens makt på individnivå. Samtidigt är den välfärd som svenska medborgare får för världens högsta skatter inte märkbart bättre än andra länders välfärdssystem – i själva verket är den svenska ofta sämre om man ser till vård, skola och omsorg i jämförliga länder. I jämlikhetens namn ska kvinnor arbeta i Sverige, men de har inte möjlighet att vara hemma med barnen om de skulle vilja – vare sig av kortsiktiga eller långsiktiga ekonomiska skäl. Detta är en konsekvens av att sambeskattningen är avskaffad och mamman därmed inte får några pensionsavsättningar om hon vill vara hemma med barnen. Att hjälpa de invånare som har svårt att klara sig själva är en sak, och det är en kristen grundprincip. Men socialdemokratin använder välfärdsstaten som en politisk verktygslåda till att både manipulera och försöka utjämna alla tänkbara skillnader mellan människor, och det är någonting annat – det är socialism.

Vid sidan om den offentliga sektorn finns den privata sfären. Denna är full av misstänkta beteenden som socialdemokratin gör allt för att stävja och styra om i en för dess maktsyften mera fördelaktig riktning.

• Medborgarnas vardagsliv i civilsamhället har under många decennier styrts och reglerats genom social ingenjörskonst. Socialdemokratiska Regeringar över tid har genom lagstiftning, etablerande av sin egenkontrollerade politiska maktstruktur, samt rivande och nybyggande av städer omformat hela den miljö som svenska folket lever och verkar i. Syftet har varit att skapa den perfekta sortens människa ur socialdemokratins synvinkel – en ”Homo Socialdemokraticus” – genom att riva upp folket med rötterna och ändra både människors livsbetingelser och beteendemönster. Och naturligtvis genom att gynna arbetarklassen och socialdemokratins sympatisörer i samhällsbygget på alla upptänkeliga sätt.

• Civilsamhället har under de senaste 100 åren koloniserats av arbetarrörelsens organisationer, som i princip är de enda som räknas ur den socialdemokratiska Regeringens synvinkel. När politiker i media talar i termer av att ”vi måste lyssna mer på civilsamhället” så betyder det normalt facket, arbetarrörelsens organisationer, centralorganisationerna, massmedia, och diverse radikala organisationer på vänsterkanten. Man avser då inte religiösa samfund, organisationer förknippade med politik till höger om mitten, eller namninsamlingar med åsikter som inte har typgodkänts av Partiet.

• Den privata sektorn styrs av socialdemokratin dels av förutsättningar som satts genom social ingenjörskonst över tid, dels genom den offentliga sektorns intervenering och konkurrerande med privata aktörer. Sedan skyller socialdemokratin tillsammans med mediavänstern alla fel som kan kopplas samman med den privata sektorn på dess aktörer, på ”borgarna” och ”kapitalisterna”. Ta detta med arbetslöshet som exempel – så länge vi är dåliga på att starta nya bestående storföretag (vilket vi varit sedan 1950-talet; dessförinnan var Sverige bäst i världen på detta), så är det klart att arbetslösheten är ett mycket större problem än vad det annars skulle behöva vara. Men socialdemokratin har konstant motarbetat småföretagare som vore de parasiter och misstänkta ekonomiska brottslingar. Socialdemokratin är genom dess lagstiftning och omfattande maktstrukturer mästare på att undergräva och knäcka småföretag. Talande nog straffas också ekonomisk brottslighet sedan lång tid tillbaka hårdare än brott mot enskilda medborgare.

En central aktör för ett fritt samhälle är normalt sett massmedia, vars uppgift traditionellt har varit att granska makten. I Sverige fungerar den istället tvärtom:

• Media granskar och kritiserar oppositionen i enlighet med agendan att Socialdemokraterna ska fortsätta att regera under överskådlig tid.

• Genom att ge sken av att vara en oberoende form av granskning baserad på vetenskap (nya vetenskapliga rön rapporteras det flitigt om i media), upprätthålls bland tillräckligt många medborgare en illusion om att Socialdemokraternas styre är det enda legitima. Många tror på fullt allvar att demokratin är hotad om inte Partiet får styra, att många lagar som styr medborgarnas vardagsliv är till för att rädda demokratin från det farliga hotet från högern – och ytterst att den socialdemokratiska Regeringen för den mest moderna, mest vetenskapligt underbyggda, och mest socialt ansvarstagande typen av politik som överhuvudtaget går att få.

• Samhällsdebatten kontrolleras genom indoktrinering och politisk korrekthet, och detta medför vad som på engelska kallas ”mind control”. Genom den politiska korrektheten undanhålls för det första stora politiska frågor från att tas upp seriöst i samhällsdebatten. För det andra tvingar den oppositionen att undvika frågor som upplevs som farliga – både från politiska motståndare och från journalister – vilket i förlängningen ger oppositionspartiernas egna väljare sämre förtroende för dem. Detta gör det alltmer lockande för oppositionspartierna att vinna ”swing voters” genom att i olika frågor framstå som bättre socialdemokrater än det socialdemokratiska Partiet själva. Indoktrinering följer i spåren av det som sägs när annat inte får sägas. Indoktrinering idkas också via kultursfären, media och utbildningsväsendet som alla än idag till största delen består av människor med hjärtat till vänster och som känt ett kall att driva på samhällsutvecklingen i socialistisk riktning och att få socialdemokratin att framstå som det normala trots allting nytt och ovant den har fört med sig.

• Samhällsdebatten kontrolleras också genom desinformation, vad som nuförtiden kallas ”alternativa fakta”. I Sverige fungerar idén om ”alternativa fakta” (vad som eljest utgör enögda ideologiska tolkningar av vad som har tilldragit sig) som ett sätt för den socialdemokratiska Regeringen att stämpla alla andra uppfattningar än de egna typgodkända som mer eller mindre samhällsfientliga. Detta är någonting som spelar roll direkt i medborgares relationer till exempel på deras arbetsplatser: det skapar uppslutning bakom Regeringen och samhörighetskänsla mellan dem som står mer eller mindre nära socialdemokratin. Problemet är att i Sverige är det socialdemokratin som i 100 års tid har stått för all form av ”alternativa fakta”, och att vara en ”sanningssägare” har därför kommit att bli liktydigt med högern och betraktas med misstänksamhet från både vänsterjournalisternas och genomsnittssvenskens sida.

En helt annan bild än den allmänt vedertagna   

Efter att socialdemokratin fick tillbaka makten från Alliansregeringen 2014 har ett stående tema i deras retorik varit att beskylla oppositionen för att försämra ”den positiva bilden” av Sverige utomlands. Inte minst har sådan retorik vädrats när sanningen om hur illa ställt det är i våra förorter har fått internationell uppmärksamhet. Det är samma logik som i TV-serien ”Chernobyl” från 2019 om det sovjetiska kärnkraftverket med samma namn, där sanningen inte får komma ut och all kraft inom maktens strukturer läggs på att förhindra att Sovjets internationella rykte tar skada. Det egentliga problemet i vårt sammanhang är förstås inte om en negativ bild av Sverige sprids till omvärlden, utan att det faktiskt finns en negativ verklighet – och det är då ytterligare ett allvarligt problem om denna inte får lov att synas utåt. Denna populärkulturella referens får tjäna som vårt lilla lyftande på hatten åt Huntfords inte alltid träffsäkra men alltid tänkvärda jämförelser mellan Sverige och Sovjet. Verklighetens Sverige, som den här boken är inriktad på att belysa, är hur som helst inte den välskötta demokratiska välfärdsstat som vi fått lära oss genom skola och massmedia, och som vår omvärld betraktar oss som till följd av att socialdemokratin så länge har kunnat vidmakthålla illusionen om att Sverige är världens bästa land att leva i.

Denna boks utmanande helhetsperspektiv på hur socialdemokratins Sverige har byggts, hur deras samhällssystem har verkat genom Sveriges 1900-talshistoria, och hur detta samhällssystem fungerar idag, är i allra högsta grad värdefull för alla vänner av demokrati och frihet, alla som inte är nöjda med vad vi har idag och som undrar vad som kan förbättras. De allra flesta till höger om Socialdemokraterna, såväl väljare som politiker och journalister, har bara koll på några få av de hundra pusselbitar Huntford visar både att de finns och att de bildar en sammanhängande helhet. Att se några av dessa pusselbitar är vanligtvis ett viktigt skäl till att väljare röstar på partier till höger om Socialdemokraterna, och kanske engagerar sig för en center-höger-regering. Men när folk förstår att det är så mycket mer än vad de själva vet som är fel med det socialdemokratiska maktbygget i Sverige, så borde dels insikten därom te sig skrämmande, och dels borde det vara tydligt att den i Sverige så ofta splittrade oppositionen till höger om mitten har ett gemensamt projekt. Att vi alltjämt i början av 2022 har en socialdemokratisk regering har mer att göra med betongväldet än om att svenska folket – som bara två gånger på 100 år har gett det socialdemokratiska Partiet egen riksdagsmajoritet – verkligen vill ha detta.

---

[i] Göteborgs-Posten: 26 september 2018: ”Ett hot mot folkstyret”.

[ii] Svenska Dagbladet 13/2 2021:”Ett angrepp mot vår demokratiska kultur”.

[iii] Sveriges Television 18 januari 2005.

[iv] Göteborgs-Posten 29 juli 2003, ”Dyr offentlig sektor inte effektiv”.

[v] Göteborgs-Posten 29 juli 2003, ”Dyr offentlig sektor inte effektiv”.

Om denna bok

Vad varje väljare bör veta om socialdemokraternas politik

Den svenska demokratin firar nu 100 år. Sedan den allmänna rösträttens införande 1922 har socialdemokraterna regerat i 76 år, nästan aldrig med egen majoritet. Detta är unikt i västvärlden. Vad kan det bero på?

Juristen Jakob E:son Söderbaum, statsvetaren Carl Johan Ljungberg och ekonomen Christian Swedberg har granskat socialdemokratin och dess samhällsbygge i sömmarna. I Betongväldet presenterar de en detaljrik helhetsbild med utgångspunkt dels i de teorier om den svenska socialdemokratins ”mjuka totalitarism” som Roland Huntford framlade 1971, dels i nyare forskning och journalistik.

Socialdemokraterna är inte ett parti som går till val på samma villkor som andra partier. De har genom sitt mångåriga regeringsinnehav byggt ett samhällssystem ägnat att gynna dem själva, och en enorm maktapparat som går in i nästan alla delar av samhället. Det är i denna maktapparat som alla viktiga politiska beslut tas, den håller tillbaka oppositionen, och medborgarna har inget sätt att komma åt själva systemet. Mycket av den maktutövning som genom åren har burit socialdemokratins signum har också direkta paralleller i 1900-talets värsta diktaturer.

Denna nya utgåva har uppdaterats och reviderats grundligt, utökats med tre nyskrivna kapitel, och försetts med ett register.

Ett ramverk för frihetlig, systematisk samhällskritik 

Den brittiske utrikeskorrespondenten i Sverige Roland Huntford var en pionjär till samhällsdebattör som i början av 1970-talet kritiskt beskrev det socialdemokratiskt styrda samhällssystemet i Sverige på ett både detaljerat och sammanhängande sätt. När vi författare i början av 2000-talet började studera hans bok Det blinda Sverige insåg vi att hans på intervjuer och journalistiska efterforskningar baserade samhällskritik var högst relevant både i hans samtid och i vår tid. Huntfords skildring höll inte riktigt i alla delar, och det svenska samhället har förstås sedan dess genomgått flera genomgripande förändringar. Men på det hela taget ansåg vi att Huntfords Sverigebild förtjänade att revideras och uppdateras för att möta en ny publik. Vår förhoppning var att resultatet – vår bok Betongväldet – skulle kunna bilda ett väl underbyggt ramverk för en allomfattande frihetlig kritik av den socialdemokratiska maktapparaten.

Vad Huntford såg framför sig i början av 1970-talet var en enpartistat. Denna samhällssyn sammanhängde i betydande utsträckning med den socialdemokratiska regeringshegemoni som rådde i vårt land fram till 1976 då den första center-höger-regeringen sedan den allmänna rösträttens införande tillträdde och lyckades bestå i 6 år. Huntford, som skrev sin bok 1971, såg hur det socialdemokratiska partiet i princip hade vuxit samman med staten, och han insåg även att detta parti, genom den korporativa samhällsordning som socialdemokratiska regeringar hade byggt upp vid sidan om staten, kontrollerade inte bara den offentliga sektorn, utan också näringslivet, civilsamhället och väldigt mycket i vanliga människors vardag. Huntford kallade denna politiska styrelseform för ”mjuk totalitarism”.

Den svenska ”mjuka” nytotalitarismen enligt Huntfords synsätt skiljer sig från den typiska planekonomiska totalitarismen i exempelvis det dåtida Sovjet, där statens organisation genomsyrar allt i samhällslivet. Istället utgör den svenska varianten ett slags paraplyorganisation för hela samhället – där socialdemokratins maktinstitutioner utgör plattformen som kontrollerar både den politiska och den ekonomiska aktiviteten i samhället. Detta sker genom bland annat strukturer, skatter, mental kontroll och institutionaliserat motarbetande av oönskad politisk och ekonomisk aktivitet. I den socialdemokratiska propagandan har anspråket på att kontrollera hela det svenska samhället och strömlinjeforma det enligt socialdemokratins politiska ideal under större delen av 1900-talet gått under namnet ”folkhemmet”. Detta är ett begrepp som alltså gör anspråk på att inbegripa inte bara arbetarklassen utan hela folket, samtidigt som det har genomdrivits genom socialistiskt motiverad – om än inte helt fullföljd – klasskamp.

Mycket av det som kunde beskrivas som en ”mjukt totalitär” enpartistat på Huntfords tid har nu 50 år senare givetvis förändrats. Efter ”det röda 1970-talet” strömmade under 1980- och 1990-talen en nyliberal våg genom svensk politik. Fredrik Reinfeldts ”pragmatiskt” präglade borgerliga regeringar i början av 2000-talet innebar i sin tur att nyliberalismen blev mer eller mindre förlegad. Det säger sig självt att efter Huntfords tidiga 1970-tal har både den offentliga sektorns struktur, de politiska förutsättningarna, och även genomsnittssvenskens mentalitet har ändrats ganska mycket. För många nu på 2020-talet kan det därför vara svårt att föreställa sig det Sverige som den unge Observer-korrespondenten Huntford mötte och upplevde under 1960-talet. Till och med det Stockholm som efter några decennier av hyresreglering på den tiden började hotas av akut förslumning (Huntford kallade vår huvudstad för ”en östeuropeisk stad”) har nu rest sig och fått färg på kinderna.

Men även om det svenska samhället av idag är ett i många avseenden annorlunda samhälle än det konformistiska enpartistatssamhälle som rådde på Huntfords tid, så lever den maktapparat som socialdemokratin har byggt upp under 100 års tid ännu kvar. Det är denna maktapparat vi i denna bok kallar för ”betongväldet”.

En vidareutveckling av Huntfords teorier

Vår bok utgör både en putsning och en uppdatering av de olika delarna i Roland Huntfords förklaringsmodell, och en renodling, ytterligare systematisering och anpassning av förklaringsmodellen till vår samtid. Medan Huntford hade en enpartistats-teori, har vi omformat denna till en maktapparat-teori. Medan Huntford hade en tydlig systematik men otydlig struktur som bitvis blev rörig, har vi justerat systematiken både för maximal tydlighet och som anpassning för vår tids delvis förändrade förhållanden i samhället. Vi har också lagt till flera egna delar till vår helhetsbild av den socialdemokratiska maktapparaten och det samhällsbygge som socialdemokratin nu har ansvarat för under 100 års tid.

På detta vis bygger vi vidare på de viktigaste delarna av Huntfords detaljerade samhällskritik, och relaterar dessa till forskning, journalistik och politisk teoribildning från de senaste 50 åren inom de ämnesområden han berörde. Vårt källmaterial består av betydligt mer än Huntfords bok, och vi redovisar detta i form av löpande litteraturtips, i fotnoter, och i den litteraturförteckning som finns i slutet av boken. Varje kapitel avrundas med ett vidare perspektiv på de huvudsakliga teser vi lyft fram i kapitlet, och på motsvarande vis avslutas hela boken med två kapitel som blickar tillbaka och sätter ett vidare perspektiv på helheten.

Innehållsförteckning

FÖRORD till den andra upplagan

1. Inledning 
1.1 Ett ramverk för frihetlig, systematisk samhällskritik
1.2 Vad är betongväldet?
1.3 Finns betongväldet på riktigt?   
1.4 Om denna bok

2. Den säregna svenska socialdemokratin
2.1 Socialdemokratin i Sverige och på andra håll
2.2 Marx spöke svävar över Sverige
2.3 Den ”mjuka” nytotalitarismen
2.4 Nytotalitarismens sociala säkerhetsventiler
2.5 Ett varningens finger
2.6 Perspektiv: Socialdemokratins ”mjukt” totalitära samhällsbygge

3. Socialdemokratins historiska förutsättningar i Sverige
3.1 Huntfords historieanalys
3.2 Sveriges historiska relation till omvärlden
3.3 Den svenska statsförvaltningens framväxt
3.4 Det tyska inflytandet
3.5 Reformationens politiska implikationer
3.6 Fröet till det moderna välfärdssamhället
3.7 Historielösheten som både politiskt mål och medel
3.8 Perspektiv: Bäddat för socialdemokratisk dominans

4. Det statsbärande Partiet
4.1 Värdet av att kontrollera men inte äga
4.2 En socialdemokratiskt formad stat
4.3 Kontrollen över den privata sektorns förutsättningar
4.4 Förtäckt isolationistisk politik
4.5 Partibok och karriärmöjligheter i Staten
4.6 Lag och rätt i socialdemokratins tjänst
4.6.1 Justitieombudsmannen
4.6.2 Stöld från staten är likställt med stöld från individer
4.7 Ett mellanting mellan katolska kyrkan och Sovjets kommunistparti?
4.8 Perspektiv: Det socialdemokratiska kontrollbehovet

5. Korporativism är samhällsordningens kärna
5.1 Sverige är ett korporativt land
5.2 Tvångsanslutningen till korporationerna
5.3 Den korporativa bostadsförvaltningen
5.4 Korporationerna som mellanhand för den politiska makten
5.5 Fackets tveeggade roll
5.6 Hur den korporativa samhällsordningen befästes
5.7 Perspektiv: Är den svenska samhällsordningen demokratisk?

6. Staten och kapitalet
6.1 ”Den svenska modellen”
6.2 Finanskrisen under 1990-talet och ”den svenska modellens” kollaps
6.3 Den svenska modellens återkomst
6.4 Den offentliga sektorn som samhällsekonomins motor?
6.5 LO:s aggressiva maktutövning
6.6 Arbetsdomstolen
6.7 Perspektiv: Materialismens totala genomförande

7. Välfärden som en verktygslåda för social kontroll
7.1 ”Välfärd förpliktigar”
7.2 Den svenska välfärden i perspektiv
7.3 Socialstyrelsen
7.4 Kriminalvården – vård istället för straff
7.5 Sjukhusreformen
7.6 Apotekens förstatligande
7.7 Folkhälsomonopolen
7.8 Sveket mot pensionärerna
7.9 Den ”totala” välfärdens utveckling
7.10 Osynliggörandet av utvandrarna
7.11 Perspektiv: Välfärden som en väg till större centralmakt

8. Exploateringen av miljöns indoktrineringsmöjligheter
8.1 Den sociala konditioneringen av folket
8.2 Framväxten av de ”moderna” svenska boendeformerna
8.3 Rotlösheten skapar nödvändiga förutsättningar
8.4 Centralplaneringen av miljön
8.5 Premierandet av lägenhetshus
8.6 Bostadsbristen som ett maktredskap
8.7 Hur kollektiviseringens våndor bemästras
8.8 Perspektiv: Miljön och manipulationen

9. Utbildningsväsendet sår vad Partiet skördar
9.1 Den socialdemokratiska skolans framväxt
9.2 Undervisningens socialdemokratiska inriktning
9.2.1 Jämlikhetsnormens genomdrivande genom skolan
9.2.2 Sekulariseringen – och stigmatiseringen av kristendomen
9.3 Den svenska förskolan
9.4 Skolsystemets effekter på individen
9.5 Den politiskt styrda högskolan
9.6 Perspektiv: Det ”socialt välanpassade” folket

10. Agitprop som cement i det nytotalitära samhällsbygget
10.1 Det stora behovet av att indoktrinera folket
10.2 Folkbildningens historia
10.3 ABF som politiskt vapen
10.4 Studiecirklarnas grundläggande funktion i systemet
10.5 Fler agitprop-institutioner vid sidan om ABF
10.6 Perspektiv: Socialdemokratin som ”statsreligion”

11. Kulturen i politikens tjänst
11.1 Svenskarnas speciella relation till kulturen som fenomen
11.2 Arbetarrörelsens övertagande av kulturskapandet
11.3 Arkitekturen och arkitektyrket
11.4 Kyrkan som ett verktyg för kulturell kontroll
11.5 Vänsterns övertagande av teaterscenerna
11.6 Vänsterdominansen bland bokförlagen
11.7 Den likriktade, vänstervridna konsten och filmen
11.8 De ”högre stående” modernistiska svenskarna
11.9 Perspektiv: Kulturen omvandlad till ett redskap för politisk makt

12. Massmedia och den politiska korrektheten
12.1 Svenska massmedier är ovanligt samstämmiga
12.2 Kontrollen över massmedia
12.2.1 Mediasverige före och efter socialdemokratins maktövertagande
12.2.2 Massmedias organisation idag
12.3 Kontrollen över samhällsdebatten
12.3.1 Framhävandet av Sverige som ”världens bästa land”
12.3.2 Oskadliggörandet av oppositionen genom språkmanipulation
12.3.3 Utvecklingen inom Public Service i modern tid
12.4 Perspektiv: Sverige är mer än en ”åsiktsdiktatur”

13. Sexualiseringen som ett opium för folket
13.1 Socialdemokratins sexualisering av det svenska samhället
13.2 Den sexuella revolutionens genomförande
13.2.1 Skolans centrala roll
13.2.2 Riksförbundet För Sexuell Upplysning (RFSU)
13.3 Sexualiseringen och lagstiftningsarbetet
13.4 Perspektiv: Den moraliska manipulationen

14. Perspektiv: Betongväldet i dess helhet    
14.1 Betongväldets beståndsdelar
14.2 Utbyggandet av betongväldet
14.3 Betongväldets maktutövning i stora drag
14.4 En helt annan bild än den allmänt vedertagna

15. Perspektiv: Den svenska kulturrevolutionen
15.1 Socialdemokratin har gjort i Sverige vad Mao gjorde i Kina
15.2 Det politiska avskaffandet av den svenska kulturen
15.3 ”Svensk kultur finns inte”
15.4 Avslutning: Behovet av en mer nyanserad samhällsdebatt 

APPENDIX: Roland Huntford och ”nytotalitarismen”
En nedtystad och bortglömd men inte obefogad samhällskritik
En dålig start med negativa konsekvenser
En pionjär före sin tid
Huntfords Sverigebild blev så småningom delvis bekräftad
En speciell bok också rent stilmässigt
Det faktiska värdet av Huntfords insats

Noter

Litteratur

Register

Register

Aalto, Alvar 159

ABF 60, 90, 138, 146–153, 192, 202

Abort 66, 193–194, 195–196

Aftonbladet 82, 83, 149, 175, 186, 202, 205

Agitprop 145–146, 153–154, 158, 170, 175

Ahlenius, Inga–Britt 58

Alliansregeringen 13, 24, 46, 48, 77, 82–83, 97, 105, 201, 220, 227

Andersson, Dan 147

Andnor, Berit 82

Andra världskriget 20, 40, 78–79, 89, 118, 126, 134, 147, 209

Anners, Erik 238

Apotek 103–105, 203, 204

Apparattjik 54–55, 60

Appelgren, Sofia 86

Arbetare 23, 30, 42, 83, 86, 90, 118, 128, 150, 164, 200, 206–207

Arbetarklassen 20, 29, 43, 48, 61, 193, 200, 207–209, 215, 220

Arbetarrörelsen 24, 29, 32, 36, 38–39, 46, 49, 53, 60, 64–65, 73, 90, 130, 134, 138, 145–150, 152–153, 157–158, 163, 174, 186, 192, 199, 202–203, 207–208, 215, 231

Arbetsdomstolen 89–90

Arbetslöshet 50, 63, 76, 78, 82

Arbetsmarknaden 73–76, 83, 85–86, 89–90, 92, 104, 109, 113,115, 136, 144, 199–200, 214

Arkitektur 60, 116, 121, 128–129, 133, 139–139, 158–159, 168, 172, 229

ATP–systemet 108–111

Banker 50–51, 79–81, 90, 203–204 

Barn 67, 84, 98–101, 110, 113, 117, 128–131, 132–133, 136–138, 177, 181, 190–191, 195, 202, 206–207, 215, 222

Bidrag 50, 53, 65, 67, 94–97, 111, 119–120, 147, 149–150, 164, 214

Bildt, Carl 23, 68, 81, 110, 134, 168, 176

von Bismarck, Otto 40, 43, 96

Bistånd 158

Bokförlag 45, 162–163, 185, 203, 237

Borgerlig 11, 13, 15, 20, 23–24, 27, 31, 40, 47, 53–54, 66, 75, 77, 78, 81–83, 85, 90, 97, 101, 105, 108–110, 114, 115–116, 130, 134, 143, 155, 168, 170, 175–176, 178–180, 182–183, 186–187, 190, 196–198, 201–202, 205, 208–209, 212, 214, 218, 220, 227, 229, 232, 236, 238, 242–243

Bostadsbrist 125–126

Brezjnev, Leonid 141

Brott 56, 59, 95, 101–102, 127–128, 143, 165, 204, 216, 220, 224

Brukssamhälle 42–43

Burke, Edmund 241

Busch, George W. 89, 179

Bönder 14, 43, 119–120, 222

Carlsson, Ingvar 127, 138, 188, 228

Centerpartiet 19, 23–24, 83, 119, 155, 172, 221

Centralisering 34–35, 47, 74, 99, 104, 122–123, 132–133, 139, 157, 228, 241

Civilsamhälle 19, 46, 54, 60, 90, 202–205, 210 215, 229

Danielsson, Lars 55

Danmark 28, 106, 211

Demokrati 11, 13–15, 20, 23, 25–26, 28, 31, 34, 36, 41–42, 46, 56, 61–62, 64, 68, 70, 73, 76, 87, 89–90, 98, 100, 118, 142, 145, 154, 174, 179, 183, 185, 210–211, 217, 221, 227, 229–230, 232, 234, 237, 240–241, 244

Den svenska modellen 75, 78–84

Dewey, John 242

Diktatur 9, 20, 50, 61, 76, 101, 132, 145, 154, 171, 174, 179, 185, 230, 242–243

Disraeli, Benjamin 96

Edén, Nils 14

Ekonomi 19–20, 27, 28, 35, 39, 46–51, 59–60, 67, 71, 73–74, 76, 78–85, 87–88, 90–91, 93–95, 103, 107–110, 112, 118–119, 121, 124–126, 130– 139–141, 151–153, 160–162, 181–182, 188, 197, 202, 204, 206, 208–209, 211, 213, 215–216, 218, 220, 234, 236, 238–240, 243–244  

Eliasson, Dan 54–55

Erlander, Tage 32, 228

Facket 24, 42–43, 49, 52, 60, 62, 63–66, 68, 70–74, 76–77, 82, 85–90, 127, 148, 174, 176, 184, 186, 200–202, 207, 215

Familjepolitik 32, 36, 61, 94, 98–101, 110, 114, 116–118, 123, 125, 129–131, 136, 138–139, 155, 166, 170, 188, 196

Fascism 20, 25, 40, 64, 74–76, 85, 213

Feldt, Kjell–Olof 81, 85, 237

Feminism 141, 149, 154, 161, 170, 199

Finanskrisen 23, 79–82

Finland 126, 158

Folkbildning 146–147, 154

Folkets hus 60, 202

Folkhemmet 20, 43, 166

Folkhälsa 33, 105–107, 165, 197

Folkpartiet Liberalerna 25, 109, 127, 141, 155, 170, 173

Frankrike 74, 96, 131, 132, 242

Freud, Sigmund 41, 191

Frihet 19–20, 32, 34–35, 38, 45, 52, 55–56, 61–62, 65–67, 74, 87, 106, 113–114, 126, 144, 155–156, 159, 163, 169, 185, 188–189, 191, 195, 205, 208, 221, 228–229, 234, 239, 241, 244

Friskolor 134–135

Funktionalism 116

Förskola 32, 136, 138–139

Försvarsmakten 36, 208, 223–224 

de Gaulle, Charles 96

Genusperspektiv 141, 149

Gramsci, Antonio 167–168

Gustav III 38

Gustafsson, Lars 45, 180, 239

Gustafsson, Leif 183–184

Gustav Vasa 38–40, 43

Haga-rundorna 74, 105, 239

Hallén, Harald 41–42, 161

Hansson, Per Albin 239–240 

Historielöshet 43–44, 207, 218, 222

Huxley, Aldous 32, 34, 43, 146, 153, 187–188, 192, 241

Höger 13–14, 19, 23–24, 36, 43, 48, 121, 139, 142, 163–164, 168, 172, 177–178, 182, 185, 205, 210, 213, 216–218, 221, 227, 229, 237, 239

Högskola 97, 140–143, 171, 207–209, 218, 240

Individualism 115, 118, 157, 165–166

Indoktrinering 55, 58, 115, 136, 145–146, 148, 152–153, 155, 171–172, 178, 186, 192, 205, 210, 217

Industri / Industrier 23, 38, 42–43, 49–51, 68, 71, 79, 81, 119, 126, 151, 164, 170, 200, 202, 209

Industrialisering / Industriella revolutionen 38–39, 43, 115 

Inflation 78–82, 109, 150, 209

Invandring 52–53, 111, 113, 127, 219, 227

Italien 25, 64, 74, 85, 116, 159, 219

Jantelagen 135, 166, 219

Jordbruk 119–120

Journalisthögskolan 171

Juholt, Håkan 24, 77

Justitieombudsmannen 57–58, 98

Jämlikhet 32, 121, 133, 135–136, 140, 151, 155, 158, 161, 163, 170, 177–178, 181, 187, 196, 198, 209, 212–213, 215, 242

Jämställdhet 135, 149, 160, 170, 177, 218, 219

Kapitalism 11, 30, 50, 71, 79, 101, 170, 1182, 209, 216, 218

Keynes, John Maynard / Keynesianism 78, 81–82

Kina 113, 222

Kjellén, Rudolf 43, 96

Klasskamp 20, 73

Kollektivism 33, 65–68, 73, 101, 103, 116–118, 127–129

Kolonilotter 129

Kommun 14, 27, 46, 60, 67, 86, 89, 98–100, 105, 123, 134, 143, 159, 162, 199, 201, 205, 207, 214

Kommunism 30, 45, 59–61, 73, 76, 85, 115, 137, 141, 150, 163, 222, 228–230

Konformism / Konformitet 21, 48, 102, 117, 163, 165, 174, 183, 192, 219, 241

Korporativism 21, 32, 60, 62, 63–76, 103–104, 132, 139, 153, 192–193, 202, 241

Konst 44, 157, 163–165

Kotschak, Jack 173

Kriminalvård 101–102

Kristdemokraterna 15, 65–66, 172, 199

Kristendomen 41, 137–138, 146, 154, 159–162, 170, 189–190, 192, 194, 198, 215, 225

Kultur 21, 25, 35, 37, 40, 43–44, 60, 94, 113, 116, 119–120, 123, 128, 135, 143, 146–147, 156–168, 170, 174, 178, 183, 189, 207–208, 217, 218–219, 221, 222–229

Kulturarbetare 157, 164

van der Kwast, Christer 143

Landsbygd 61, 115, 117–124, 128–129, 133, 146, 156, 193

Landsting / Region 89, 103, 199, 201

Liberalerna (partiet: se Folkpartiet)

Lidbom, Carl 59

Lindbeck, Assar 95

Lindbom, Tage 113

Lindman, Arvid 14

Linnér, Birgitta 190

Lippmann, Walter 155

LO (Landsorganisationen i Sverige) 23–24, 52, 64–66, 70–77, 81–83, 85–90, 108–109, 122, 130, 148, 150, 199–202, 206–207, 238, 243

Löfven, Stefan 13, 24–25, 53, 77, 82–83

Löner 23, 45, 53, 68, 71, 80–81, 85–86, 88, 94, 97, 103, 108–109, 111, 150, 203

Löntagarfonder 45, 109

Malm, Stig 85

Malmsten, Carl 116

Maoism 30, 113, 172, 222

Marx, Karl / Marxism 29–30, 48, 78–79, 85, 101–102, 110, 127, 130, 137, 139, 145, 154, 156–157, 161, 167, 178, 196, 218–219, 225

Massmedia 85, 169–186, 189, 192, 205, 209, 214, 216

Materialism 90–91, 116, 218, 238, 243

Medeltid 14, 38–39, 56, 63, 125, 166–167, 226

Mental hälsa 127–128, 137–138, 144, 160, 205

Miljonprogrammet 126, 128, 226

Miljö 69, 86, 99, 101, 115–131, 138, 141, 155, 199, 215

Miljöpartiet 125, 172, 183

Missbruk 54, 107, 109

Moberg, Sven 133

Moberg, Vilhelm 174

Moderaterna 74, 81, 107, 155, 172–173, 213, 218, 238, 243

Modernism 31, 39, 44, 116–117, 119, 121, 136–137, 155, 158–159, 165–166, 170, 192–193, 217, 225

Moral 33, 59, 102, 112, 154, 159, 187–198, 205, 241

Multikulturalism 21, 219

Mussolini, Benito 25, 64, 74, 76

Myrdal, Alva och Gunnar / Makarna Myrdal 71, 101, 114, 117, 131, 160, 237 

Myrdal, Jan 45, 239

Nazism 40, 76

Nazityskland 85, 145, 178

Neutralitet 52

New Public Management (NPM) 54

Nietzsche, Friedrich 42

Nixon, Richard 179

Norge 28, 106, 120, 125, 211

Norrmalmsregleringen 121–122

Nyckeln (företag) 81, 152

Nyliberalism 20

Näringslivet 19, 46–47, 51, 71, 73–75, 83, 89, 91, 112, 143, 173, 204–205, 211

Offentlighetsprincipen 58

Offentliga sektorn 19–24, 24, 27, 29, 32, 46–47, 54–55, 58, 61, 78, 84–85, 99, 108, 111, 114, 122, 138, 201, 203, 206–207, 209–216

Ombudsman 57, 98, 160

Opinionsbildning 12, 24, 54, 90, 175, 178, 186, 192–193, 205, 208, 229, 243

Opposition 11–12, 15, 25–26, 29, 36, 48, 53, 62, 74, 84, 109, 112, 119, 129, 134, 145–146, 152, 163, 180–183, 185, 205, 208, 210, 213, 216–217, 221, 236–237, 240

Orback, Jens 149

Orwell, George 34, 146, 180, 184, 233, 241

Oxenstierna, Axel 38

Palme, Olof 30, 32, 52, 62, 70, 74, 109, 132, 168, 173–175, 180, 184, 203, 228

Partibok 53–55

Penser, Erik 81

Pension 30, 42, 67, 72, 93, 108–111, 153, 203, 215

Persson, Göran 52–53, 55, 69, 72, 77, 82, 110, 142–143, 153, 183–184

Planekonomi 19, 49, 78, 103

Polis 32, 54, 98, 106, 144, 146, 209, 220

Politisk korrekthet 33, 35, 113, 169–186, 209–210, 217

Presstöd 178, 205

Privat / Privatliv 50–51, 59, 67, 71–72, 90, 102–103, 105–106, 115, 117–118, 122, 127–129, 134, 157, 159, 162, 164, 170, 173–174, 187–188, 196, 198, 203, 211, 215–216, 223

Privata sektorn 30, 46, 49–51, 84, 202, 204, 208–210, 216

Propaganda 13, 15, 20, 28, 31, 41, 44, 48, 64, 66, 78, 95, 97, 100, 103, 111–112, 114, 118–119, 121, 128, 136–137, 145–146, 153–154, 171, 177, 179, 181, 186–187, 189, 201, 205, 210, 213–214, 218, 225, 240–241

Public Choice 234

Public Service 176, 183–185

Pålsson, Roland 157–158

Radio 136, 147, 152, 157, 169–171, 173–177, 179, 184–186, 188, 205

Regering 12–15, 19–27, 28, 31–33, 35, 39, 46–56, 58–59, 61, 63–70, 72–77, 80–84, 87, 90, 93–95, 97, 101, 103–105, 109–113, 118–124, 126–130, 132, 134–135, 140–143, 145, 149, 151, 153–154, 157–161, 163, 167–168, 169, 171, 173–176, 178–183, 186, 188, 190, 192–197, 201, 204–206, 208, 212–215, 217, 220–223, 227, 229, 232, 235, 238, 240, 242–244

Region (se Landsting)

Reinfeldt, Fredrik 20, 23–24, 66, 82, 227

Religion 31, 40, 42, 137–138, 154–155, 225

Rexed, Bror 128

RFSU 192–194, 198

Riksdagen 13–15, 24–25, 31, 41, 48, 53, 56–57, 62, 64–65, 69–70, 72, 74, 77, 81, 89, 104, 109, 125, 147–148, 151, 160, 170, 172–173, 181, 186, 199, 202, 212–213, 221, 223, 238

Rivningsvågen 121

Rodhe, Gösta 190–192

ROKS 150

Rothstein, Bo 64, 75, 142, 239

Rydberg, Viktor 147

SACO (Svenska Akademikers Centralorganisation) 88–89

Sahlin, Mona 24, 72, 77, 227

Saltsjöbadsavtalet 24, 73–74, 76, 78, 83, 85, 91

Samhällsdebatt 16, 19, 34–36, 37, 39, 78, 85, 95, 97, 111, 134, 136, 142, 144, 168, 176–185, 205, 208–210, 217, 222, 226, 228–230, 232, 235–238, 240, 244

Sandler, Rickard 147

Sankta Lucia 167, 189

Schein, Harry 164

Scherman, Jan 183

Sekularisering 40–42, 137–138

Sex / Sexualitet / Sexualisering 32, 89, 187–198 

Sjukvård 95, 111, 131, 144, 201

Självmord 165

Skatt 20, 27, 50, 54, 58–59, 69, 74, 84, 92, 94, 101, 103, 106–108, 111, 113–114, 117, 120–121, 123, 128, 149, 151, 162, 170, 182, 194, 198, 204, 207–209, 211, 214–215, 218, 225

Skola 32, 41–42, 78, 111, 131, 132–144, 147, 156, 171, 189–192, 196, 205, 209, 214–215, 220–221, 225, 242

Småföretag 36, 61, 85, 104–105, 119–120, 208–209, 216

Socialdemokraterna (partiet) 11, 13, 15, 23–27, 28, 30–31, 41, 47–48, 50–51, 53–54, 61, 66, 70, 73, 78, 94, 101, 110, 141, 160, 172, 181, 199, 211–212, 214, 216, 221, 232, 238, 241

Social ingenjörskonst 11, 21, 29, 55, 92, 94, 116, 123, 130–131, 145, 147, 155, 158, 164, 204, 215–216, 241

Socialism 27, 29–30, 50, 76, 79, 137, 147, 155, 209, 215, 222, 239

Sociologi 130, 140, 155, 165, 198, 220

Sovjet 29, 47, 54, 59–60, 64, 76, 79, 85, 98, 101, 113, 115, 118, 126, 137, 145, 164–165, 178–179, 187, 197, 220–221, 229

Stadsplanering 122–128, 158, 162

Staten 11, 19, 26–27, 28–32, 34–35, 38–39, 40, 46–62, 63–70, 72–76, 78–80, 84–85, 87–88, 91, 94, 96–97, 99, 101–108, 111, 114–115, 117–118, 120, 123, 125–128, 130, 134, 136–137, 139–140, 144, 145–146, 154–156, 158–161, 163, 165–166, 169, 171, 176, 181–185, 187, 190, 192–194, 196, 198, 201, 203–205, 214, 220, 226, 229, 239–240

Statsminister 14, 23–25, 69, 72, 74, 82–83

Stenbecksfären 176

Storbritannien 48, 52, 96, 107, 111, 165, 219

Strejk 71, 73, 81

Strindberg, August 156

Svappavaara 124

Svarta hålet 54, 214

Svenska kyrkan 42, 63, 66, 154, 160–161, 198–199, 208, 222, 224

Svenskt Näringsliv / Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) 73–75, 83, 85, 89, 211 

Sverigedemokraterna 24–25, 48–49, 66, 83, 172, 213, 219

von Sydow, Oscar 14

Systembolaget 105–107, 203

Söderblom, Nathan 41

Tabun 169, 182, 197, 235

TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) 71, 88–89

Teater 146, 149, 161–162, 167, 186, 208, 226, 243

Textilindustrin 23, 79, 119

Tham, Carl 141

Tingsten, Herbert 42, 243

de Tocqueville, Alexis 34, 241 

Totalitarism 13, 15, 19, 26, 31–36, 37, 43, 47, 49, 61, 76, 79, 85, 89, 132, 135, 145, 152, 154, 178, 185, 197, 219, 222, 232, 234, 236, 244

Tryckfrihet 38, 163, 169, 185, 228

Trygghet 28, 47, 56–57, 66, 90, 92, 94–97, 100, 111, 111, 113, 115, 123, 159, 178, 181–182, 196

TV 106, 136, 157, 169, 171, 173, 176–177, 179, 188

Tyskland 28–29, 40, 43, 85, 89, 96, 106, 145, 178, 211, 219

Ulvskog, Marita 168

Unger, Gunnar 234, 236

Ungern 229

Universitet 66, 71, 140–143, 147, 167, 172, 202, 218, 233, 236, 243

Urbanisering 115, 117–119, 146, 154, 207, 225

USA 34, 89, 95, 100, 113, 156, 165, 179, 226, 235–236, 242

Utbildning 11, 97, 132–144, 146, 149–151, 155, 157, 168, 171, 173, 176, 188, 192, 204, 205–206, 209, 217–218, 220, 225

Utvandrare 112–113

Varvsindustrin 23, 43, 50, 79, 119, 126

Vasa, Gustav 38–40, 43, 232, 240

Verkställande utskottet 69

Välfärd 32, 35, 42–43, 47, 52, 56, 83–84, 92–114, 118, 120, 125, 127–128, 165–166, 173, 181–182, 201–202, 206–208, 212, 214–215, 221, 234

Vänster 11, 13, 30–31, 36, 40, 45, 53, 61–62, 76, 78, 89, 94–96, 103–104, 128, 134, 136, 139, 143, 146, 150, 155, 161–165, 167–168, 170–176, 178, 181–182, 184–186, 205–208, 210–213, 216–218, 220, 222, 231, 239–240, 242

Vänsterpartiet 83, 150, 172

Wadner, Britt 173–174

Wallquist, Örjan 171

Wikström, Gabriel 197

Yttrandefrihet 144, 185, 208, 228, 239

Zedong, Mao 222

Ådalen (skotten i) 73–74

Åsiktskorridoren 35

Äktenskap 66, 101, 188, 194–196

Östling, Leif 211

Referenslitteratur

Adler-Karlsson, Gunnar: Funktionssocialism – ett alternativ till kommunism och kapitalism, Föreningen Verdandi 1967.

Agell, Anders: Äktenskap Samboende Partnerskap (3 uppl.), Iustus 2004.

Ahl, Kenneth: Grundbulten, Prisma 1974.  

Alopaeus, Marianne: Drabbad av Sverige, Bromberg 1983.

Alvunger, Daniel: Nytt vin i gamla läglar. Socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944–1973 (avhandling), Församlingsförlaget 2006.

Andersson, G., Larsson, E., / Winton, P. (red.) Med börd, svärd och pengar. Eliters manifestation, maktutveckling och reproduktion 1650–1900, Opuscula historica Upsaliensia 2003.

Anners, Erik: Den socialdemokratiska maktapparaten, Askild & Kärnekull 1976.

Arpi, Ivar & Wyndhamn, Anna-Karin: Genusdoktrinen, Fri Tanke 2020.  

Arvidsson, Claes: Olof Palme – med verkligheten som fiende, Timbro 2007.

Asplund, Hans: Farväl till funktionalismen, Atlantis 1980.

Belloc, Hilaire: The Servile State (1912), Liberty Fund 1977.

Bengtsson, Bo (red): Varför så olika? Nordisk bostadspolitik i jämförande historiskt ljus, Égalité 2006.  

Bexell, Oloph (red): Sveriges kyrkohistoria del 7: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid, Verbum 2003.

Boëthius, Monica: Jakten på jämställdheten – samtal om grundbultar och vägval, Arbetsmiljöfonden 1993.

von Born, Heidi: Den första fienden, Tidskriften 90-tal nr 15 1995.

Brohed, I. (red): Sveriges kyrkohistoria del 8: Religionsfrihetens och ekumenikens tid, Verbum 2005.

Burke, Edmund: Reflektioner om franska revolutionen (1790), Contra 1989.

Carlgren, Anders: I statens och partiets tjänst – svensk public service under 80 år, Näringslivets medieinstitut 2006.  

Claesson, Urban: Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott – en studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905–1933 (avhandling), Acta Universitatis Upsaliensis 2004.

Dahlberg, Sven: Från Per Albin till Palme – Från samförstånd till konfrontation i bostadspolitiken, Timbro 1985.

Danieli, Adam: Enpartistaten – En rapport om missbruket av utnämningsmakten, Timbro 2021.

Daun, Åke: Upp till kamp i Båtskärsnäs – en etnologisk studie av ett samhälle inför industrinedläggelse, Verdandi 1969.  

De Geer, Hans: Rationaliseringsrörelsen i Sverige: effektivitetsidéer och socialt ansvar under mellankrigstiden, SNS 1978.

Delblanc, Sven: Moria land, Bonnier 1987.  

Edwardsson, Anders: En annorlunda historia, Timbro 2009.

Fagerberg, Sven: De blindas rike, Alba 1982.

Frängsmyr, Tore: Sökandet efter Upplysningen – Perspektiv på svenskt 1700-tal (1993), ny utökad och reviderad upplaga, Natur och kultur 2005.

von Hayek, Friedrich: Vägen till träldom (1944), Timbro 2009.

Hjort, Klas & Segerfeldt, Fredrik: Naturlig samverkan eller demokratiskt problem? – Om LO, pengarna och partiet, Timbro 2006.

Hägg, Göran: Det automatiska paradiset, Wahlström & Widstrand 1979.  

Fregert, Klas & Jonung, Lars: Makroekonomi – teori, politik och institutioner, Studentlitteratur 2005.

Frängsmyr, Tore: Sökandet efter upplysningen – Perspektiv på svenskt 1700-tal (ny rev. uppl.), Natur & kultur 2006.

Giubilei, Francesco: The History of European Conservative Thought, Regnery Gateway 2019.

Hagberg, Thomas: ”Den ekonomiska krisen i Finland och Sverige”, i antologin Från olika till jämlika – Finlands och Sveriges ekonomier på 1900-talet, Lunds Universitet 2006.

von Hayek, Friedrich: Vägen till träldom: till socialister i alla partier (1944), Timbro 1996. 

Holmberg, Bengt: Att segla i motvind – tre årtionden med kvinnliga präster i Sverige (1990), Svenska Kyrkans Fria Synod 1993.

Hultén, Gösta & Samuelsson, Jan: Mediavänstern – En närbild av den dolda åsiktsproduktionen i Sverige, Bonnier fakta 1983.

Huntford, Roland: Det blinda Sverige, TEMA 1971.

Huntford, Roland: The New Totalitarians (1971), revised edition, Allen Lane 1975.

Huxley, Aldous: Du sköna nya värld (1932), Lind & Co 2003.

Isaksson, Anders: Den politiska adeln (2002), Wahlström & Widstrand 2015.

Jersild, P.C.: Babels hus, Bonnier 1978.   

Johansson, Alf W.: Den nazistiska utmaningen, Aspekter på Andra världskriget (2000), 7:e utökade upplagan, Studentlitteratur 2014.  

Johansson, Lars Anders: Att dansa efter maktens pipa, Timbro 2017.

Johansson, Mats: De svarta åren – minnen från andra sidan, Timbro 1998.

Jonsson, Inge: Maktens verktyg – byråkrater och politiker i nutida svensk samhällsskildring, Liber Förlag 1978.  

Keynes, John Maynard: Economic Consequences of the Peace, Macmillan 1919. 

Kreslins, Janis, Mansbach, Steven A. & Schweitzer, Robert: Gränsländer. Östersjön i ny gestalt, Atlantis 2003.

Langby, Elisabeth: Vinter i välfärdslandet, 2:a uppdaterade upplagan, Bromberg 1993.

Lewin, Leif: Hur styrs facket? – om demokratin inom fackföreningsrörelsen, Rabën & Sjögren 1977.  

Lindbeck, Assar: The Selected Essays of Assar Lindbeck Vol 2: The Welfare State , Elgar 1993.

Lindqvist, Herman: Historien om Sverige – Drömmar och verklighet , Norstedts 2000.

Ljungberg, Carl Johan: I röda tankespår – Svensk skönlitteratur som vägröjare för välfärdsstaten, ProVita 2006.

Ljungberg, Carl Johan: Socialstatens ungdomar – trygghetsklienter eller framtidens utforskare?, City University Press 1996. 

Ljungberg, Carl Johan & Zetterberg, Hans L.: Vårt land – den svenska socialstaten: slutrapport från ett forskningsprogram, City University Press 1997.

Lundberg, Urban: Juvelen i kronan – socialdemokraterna och den allmänna pensionen (avhandling), Hjalmarson & Högberg 2003.

Marek, Ralf: Rättskunskap – Juridik i vardagen, Bonnier utbildning 2002.

More, Thomas: Utopia – landet ingenstans (1516), Norma 2001.

Myrdal, Gunnar & Myrdal, Alva: Kris i befolkningsfrågan (1934), Nya Doxa 1997. 

Nordberg, Ann: Hade Huntford rätt? (akademisk uppsats), Juridicum, Stockholms universitet 2000.

Orwell, George: Djurens gård (1945), Atlantis 1983.

Orwell, George, 1984 (1949), Atlantis 1983. 

Pipes, Richard: Den ryska revolutionen, Natur & Kultur 1997.  

Rauschning, Hermann: Nihilismens revolution – kuliss och verklighet i tredje riket, Natur & Kultur 1939.  

Rothstein, Bo & Bergström, Jonas: Korporatismens fall och den svenska modellens kris, SNS 1999.

Rydbeck, Olof: I maktens närhet – diplomat, radiochef, FN-ämbetsman, Bonnier 1990.  

Ryn, Claes G.: America the Virtuous – the Crisis of Democracy and the Quest For Empire, N.J. Transaction Publishers 2003.

Sahlström, Olle: Borgen, Atlas 2002.

Sanandaji, Tino: Massutmaning – ekonomisk politik mot utanförskap och antisocialt beteende, Kuhzad Media 2017.

Sandberg, Nils-Eric: Vad gick snett i Sverige?, Timbro 1997.

Schjørring, Jens Holger: Nordiska Folkekirker i opbrud. National identitet och international nyorientering efter 1945, Aarhus Universitetsforlag 2001.

Segerfeldt, Fredrik: Sossesverige: en återblick, Hydra 2014.

Segerstedt, Torgny (red): Välfärdsstatens psykologi, Ratio 1983.

Sjöström, Hans O.: Klassens ljus. Eller hur man hamnar i arbetarregeringen, Norstedt 1987.

Sterzel, Fredrik: Författning i utveckling: konstitutionella studier, Rättsfondens skriftserie nr 33, Iustus 1998.

Strömholm, Stig: Sverige 1972 – försök till en lidelsefri betraktelse, Norstedt 1972.

Sundeen, Johan: 68-kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989, Bladh by Bladh 2017.

Sörmark, Sven: På Aftonbladet – ett reportage inifrån, Bonnier 1971.

Theorell, Töres: Den höga sjukfrånvaron – sanning och konsekvens, Statens Folkhälsoinstitut 2004.

Thoursie, Ragnar: Elefantsjukan: berättelser från byråkratin, Bonnier 2003.

de Tocqueville, Alexis: Om demokratin i Amerika 1-2 (1840), Atlantis 1997.

Trägårdh, Lars & Berggren, Henrik: Är svensken människa? – Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (2006), Norstedt 2014.

Törnqvist, Ingvar: Oscar Olsson folkbildaren – i synnerhet hans tankar om universitetens roll i folkbildningsarbetet, Sober 1996.

Uddhammar, Emil: Partierna och den stora staten: en analys av statsteorier och svensk politik under 1900-talet (avhandling), City University Press 1993.

Valois, George: Le Fascisme (1927), Ars Magna 2018.  

Viereck, Peter: Meta-politics: the Roots of the Nazi Mind (1941),Capricorn Books 1965. Wassing, Åke: Gropen i skogen, Geber 1965.